Mamie van Doren fyller snart 80! Klicka här för att komma till hennes hemsida som jag varmt rekommenderar (ej ironi).

I slutet av 90-talet skrev Hagman en, av allt att döma, ofrivillig parodi på sig själv och sina tidigare alster i form av följetongen ”Minnen av Blenda – en försenad men uppriktig kondoleans” som publicerades i tidningen Darling.

Hagmans novell, där ett manligt berättarjag rör sig genom Stockholmsnatten och minns den ”svårt blonda” Blenda – ”så nära en playboyplaymates persikoretuscherade kropp man kan komma”, är påfallande misogyn med tanke på Darlings popfeministiska prägel.

Jo, man  f å r  dyrka blonda pinuppor även i Sverige. Faktum är att  m a n  hela tiden gör det, men samtidigt förväntas avfärda deras o n a t u r l i g a  uppenbarelser.

Givetvis har Hagmans Blenda inte bara en vacker kropp, utan också en sargad själ, färgad av en torftig uppväxt i en småstad och en kraftigt alkoholiserad mamma – så klichéartat skildrad att berättarjaget måste ursäkta sig och avsäga sig vidare beskrivningar för att ”inte göra mer socialpornografi än nödvändigt”.

I ett stycke heter Blenda plötsligt Bianca, vilket jag gissar var hennes namn i någon betaversion. Samtidigt pekar det grava korrekturfelet på hur utbytbar schablonen ”Blenda” är.

När Blenda oförställt och storögt hävdar att hon ”så himla gärna skulle vilja vara modell” eller att hon, efter att ha blivit än mer tilltygad av livet, önskar att hon vore en domherre (fågeln) eftersom ”den är så vacker och så…cool och så…liksom skogens stjärna!” rörs berättarjagets hjärta i djupet. Han blir kär.

Men, som det heter – all beauty must die.

Berättarjaget låter oss förstå – med tårdränkt ansikte inför utsikten av en förfulad och feministisk Barbie –  att skulden till Blendas död inte främst ligger hos hennes muskulöse latinopimp Frank, utan hos de avundsjuka kvinnor av fin familj som alltid kommer att vara undersköna fattigflickors värsta fiender.

Blenda må vara fattig, men vulgär är hon inte, mer än att hon av nöd tvingas till trashiga jobb som kokosbolls-flicka. Vulgariteten är det fack där bittra kvinnor och pilska pojkar placerar henne.

”Minnen av Blenda” är en flugskit i jämförelse med ”Blonde”, Joyce Carol Oates fiktiva biografi över Marilyn Monroe. Då inte enbart för att Hagmans berättelse är en novell och Oates’ en roman på över 800 sidor. Ändå är tematiken densamma – den arkaiska berättelsen om tiggarflickan/prinsessan och skönhetens destruktivitet.

Det till trots har ni nu möjligheten att läsa ”Minnen av Blenda” och bilda en egen uppfattning om ett tidsdokument över det sena 90-talet:

Del 1, del 2, del 3, del 4, del 5. Enjoy! Själv kräks jag litegrann.

Såhär ser mitt aspie-diagram ut:

Observera att testet inte motsvarar en neuropsykiatrisk utredning.

Morphthing, to be used in various ways.

…heter filmen från 1981, baserad på boken med samma namn, skriven av Joan Crawfords äldsta (adoptiv)dotter Christina. Ovan, celeb-mom for real, men mest känd är hon i Faye Dunaways tolkning – som togs emot som en kalkon när det begav sig, men har avsevärd status idag. Då inte enbart kitsch-värdet.

Nej, det är inte Dave McKean. Det är min egen lek med Morphthing och Paint. Mest framträder Joan Crawford, som hon tog sig ut i Letty Lynton från 1932. Efter en kvantitativ karriär på 20-talet – som rundkindad men ganska anonym flapper – börjar divan och karaktären träda fram. Skräckinjagande blick, övermålade läppar, axelvaddar och extravagans en masse – allt det som blev J o a n  C r a w f o r d.

Ingenstans är Crawford så mycket den onda styvmodern som i den serie bilder hennes vän Eve Arnold tog i slutet av 50-talet. Divan skildras i omständliga skönhetsbehandlingar och framför spegeln – avklädd, påklädd, korsetterad, bandagerad, i sällskap av knähundar och med smink som kräver allt mer för att inte flyta ut i rynkorna. Märkligt nog tycks hon ha funnit en slags njutning i att bli fotograferad på detta närgångna sätt. Hon insisterade länge på att låta Eve Arnold fortsätta ta nakenfoton på henne – foton som Eve själv vägrade att använda.

Karaktären Mazikeen från Sandman och Lucifer har inte mycket gemensamt med de hebreiska smådemoner som är hennes namne. Serie-Mazikeen är en s t u n n e r, en diva deluxe och Satans flickvän. Visserligen leder hon sin egen trupp krigare – i direkt nedstigande led från Lilith – men hennes existens definieras ändå av förhållandet till den problematiska Lucifer.  Mazikeens förbannelse förstärks av en sönderfrätt ansiktshalva som hindrar henne att tala rent (när Neil Gaiman skrev texten till hennes pratbubblor pratade han högt med enbart ena sidan av munnen och skrev ner sluddret som det kom ut).

Det var länge sen jag läste Sandman, men Mazikeen var en av många karaktärer som hade särskild inverkan – särskilt när hon sa:

Thont tholk tho phe phabhot phlove.

Tack A.K, Grand Master Asperger!