Monotropa

Morphthing, to be used in various ways.

…heter filmen från 1981, baserad på boken med samma namn, skriven av Joan Crawfords äldsta (adoptiv)dotter Christina. Ovan, celeb-mom for real, men mest känd är hon i Faye Dunaways tolkning – som togs emot som en kalkon när det begav sig, men har avsevärd status idag. Då inte enbart kitsch-värdet.

Nej, det är inte Dave McKean. Det är min egen lek med Morphthing och Paint. Mest framträder Joan Crawford, som hon tog sig ut i Letty Lynton från 1932. Efter en kvantitativ karriär på 20-talet – som rundkindad men ganska anonym flapper – börjar divan och karaktären träda fram. Skräckinjagande blick, övermålade läppar, axelvaddar och extravagans en masse – allt det som blev J o a n  C r a w f o r d.

Ingenstans är Crawford så mycket den onda styvmodern som i den serie bilder hennes vän Eve Arnold tog i slutet av 50-talet. Divan skildras i omständliga skönhetsbehandlingar och framför spegeln – avklädd, påklädd, korsetterad, bandagerad, i sällskap av knähundar och med smink som kräver allt mer för att inte flyta ut i rynkorna. Märkligt nog tycks hon ha funnit en slags njutning i att bli fotograferad på detta närgångna sätt. Hon insisterade länge på att låta Eve Arnold fortsätta ta nakenfoton på henne – foton som Eve själv vägrade att använda.

Karaktären Mazikeen från Sandman och Lucifer har inte mycket gemensamt med de hebreiska smådemoner som är hennes namne. Serie-Mazikeen är en s t u n n e r, en diva deluxe och Satans flickvän. Visserligen leder hon sin egen trupp krigare – i direkt nedstigande led från Lilith – men hennes existens definieras ändå av förhållandet till den problematiska Lucifer.  Mazikeens förbannelse förstärks av en sönderfrätt ansiktshalva som hindrar henne att tala rent (när Neil Gaiman skrev texten till hennes pratbubblor pratade han högt med enbart ena sidan av munnen och skrev ner sluddret som det kom ut).

Det var länge sen jag läste Sandman, men Mazikeen var en av många karaktärer som hade särskild inverkan – särskilt när hon sa:

Thont tholk tho phe phabhot phlove.

Tack A.K, Grand Master Asperger!