Monotropa

I efterdyningarna av NUG:s videoverk/sabotage Territorial Pissing kom jag att tänka på Amanda Feilding och Heartbeat in the Brain – kortfilmen då hon trepanerar sig själv med en drillborr. Trepanering innebär att göra hål i skallbenet – utan inverkan på hjärnan. En teori är att det ökar cirkulationen och vidgar medvetandet.

Jag nämnde Feilding i min C-uppsats i arkeologi: Bot mot vansinne eller bara vansinne – trepanering med utgångspunkt från S:t Clemens kyrkogård i Helsingborg. Det var närmare tio år sen och jag läser den inte så gärna numera.

Noah’s Neurosphere berättar om Feilding och hennes krets. Gammal hemsida och svårläst layout, men mycket intressant info. Kan även läsas som worddokument.

Heartbeat in the Brain är en raritet och finns inte på youtube.

Från LucasArts fantastiska Grim Fandango.

Efter den senaste tidens tyckande i Konstfack-debatten, mitt eget inkluderat, överväger jag att lägga Monotropa i graven. En annan bidragande orsak är det ständiga krånglet med typsnitt och styckeindelning. Senaste upptäckten är att å, ä och ö har varit ur funktion i två dagar. Ytterst oavsiktligt och JÄVLIGT irriterande.

Tack alla ni som läser trots allt.

Facebook-grupper som Inga mer skattepengar till konstfack får vatten på sin kvarn i och med den filmade vandaliseringen av en tunnelbanevagn i konstverket Territorial Pissing.

SL kräver Konstfack på 100 000 kronor och en ursäkt. SL:s moderata styrelseordförande värnar om och för talan för de kränkta resenärerna. Resenärerna själva är, än så länge, märkbart stumma och namnlösa.

”Konstverken som föds på Konstfack verkar allt oftare ha Ballar av stål och Jackass som förebilder. Våra skattepengar skulle inte ha något emot lite mer kvalité än så” står att läsa på SvD:s ledarsida idag.

Intressant att skattepengarna själva när en vilja till sunt förnuft och goda värden, trots att de emellanåt tvingas in i omdömeslösa projekt, påhitt och tilltag av så kallade konstnärer. Våra skattepengar. Dina och mina. Den del av svenska folket som arbetar och gör rätt för sig. Det svenska folk som kränks av parasiterna på Konstfack.

Jag läste nyligen en bloggkommentar som avfärdade all diskussion och problematisering som trams. Anonym slog näven i bordet genom att säga att det bara finns två saker som är intressanta att diskutera – hur långt fängelsestraff Anna Odell ska få och hur mycket som ska dras ner i Konstfacks budget.

Samtidigt uttalar sig Anna Odell för första gången offentligt och önskar komma i kontakt med de människor som kom till hennes undsättning vid Liljeholmsbron.

Hon poängterar att hon aldrig har varit ute efter att bevisa att psykosen är en lögn. ”Idén om psykosen som en lögn” kommer från en tidigare intervju med en polis som kallade psykotiska och paranoida personer lögnare. Därmed får en av de så kallade sanningar som sprids om Anna Odell ytterligare en dimension.

”Skäms!” och ”be om ursäkt!” eller ”tro inte att vi går på din fejkade ursäkt” är genomgående kommentarer till inlägget. Ett fåtal är stöttande, däribland en kille som tycker att Anna Odell är snygg. Några före detta patienter från psykiatrin hör av sig och deras omdömen växlar – flera fördömer.

I floden av bannor är Oliva Halls inlägg en befrielse. Särskilt detta är right on spot:  ”Idag finns en psykiatrimarknad där psykpatienter ska konkurrera med varandra om vem som är mest sjuk och mest vårdbehövande. Inte ens journalister orkar granska den komplicerade strukturen.”

Och ja, om det inte har framgått, jag är inledningsvis ironisk.

”Jag noterar tacksamt att hon är helt emot alla romantiska idéer om människans rätt att besluta om sin egen död” skriver Åsa Moberg i sin recension av Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Därmed sluter hon sig till allmän konsesus.

Romantisering, eller att ens överväga självmordet som en frihetshandling, är otidsenligt och fult. Det framgick med all tydlighet i recensionerna av den självmordsantologi där jag och min partner, och tillika självmördare, medverkar.

”80 procent av alla som räddas vid självmordsförsök är efteråt tacksamma för att de lever” skriver Ann Heberlein.

Betänk att samma siffror skulle publiceras vad gäller kvinnor som har velat göra abort men behåller barnet. Procentsatsen för de som uppger sig vara tacksamma skulle bli hög, gissar jag.  Betyder det att abort bör förbjudas eller att abort är moraliskt förkastligt? Eller att kvinnorna som utför abort har en romantisk idé om att få bestämma över naturen och sina kroppar?

OK. WORDPRESS TILLÅTER INTE LÄNGRE  ANVÄNDNING AV VALFRITT TYPSNITT OCH RADAVSTÅND. DÄRFÖR TVINGAS JAG ÄNDRA GRAFISK PROFIL. MEN STRUNTA I DET OCH LÄS.

Nog välkomnade jag Johan Jönssons tegelstenstjocka diktsamling Efter arbetsschema. Framförallt för den inte så vanliga kombinationen skitiga jobbprocesser och 800 sidor poesi. Ändå rusade jag inte till bokhandeln. Att höra honom själv läsa, och i synnerhet diskutera, var hoppfullt. Inte för att diktsamlingen verkar erbjuda ett ljus i tunneln, eller något i den stilen. Men när Johan Jönsson uppträdde på Tellus i tisdags gav han kommentarer som de här:

”Jag visste inte att det är problematiskt att säga att man hatar sitt jobb, eller att prata om ett skitjobb. Det trodde jag var en självklarhet.”

”Jag vill låta avföringen från äldreomsorgen möta teorier av Foucault.”

”Jag vill inte täcka över. Jag påstår inte att jag säger sanningen. Men, jag vill inte täcka över.”

Jag känner mig befriad, eftersom jag själv har haft nästan alla de skitjobb som beskrivs och det är en lättnad att få säga att det är skit. Det skulle vara en lättnad att få säga att det bra jobb jag har nu också är skit.

Ändå kan skiten bli poesi.

Att en ganska fetlagd och skäggig man, med fru och barn, dialekt från Sundsvall och 25-årig erfarenhet av yrken med låg status – viktiga jobb, ja, men med låg lön, hård arbetsbelastning och hög personalomsättning – talar med så vacker och skoningslös röst är befriande. En röst som inte smörar etablissemanget. Vare sig den vänstervurmande kulturelit som har upptäckt honom eller den marknadshöger som säger: ”Du är en jävla förlorare och det är ditt eget fel. Och är det inte ditt eget fel så är det genetiskt. Fatta.”

Jag applåderar sent, inte åt en debutant, utan åt en sedan länge produktiv författare som nu är kritikerhyllad och utgiven på Bonniers.

Johan Jönsson förklarade att hans uppgift på OEI mest är att bära tunga saker, eftersom redaktionen – i egenskap av akademiker – inte klarar sånt.

Ironi? Visst. Ändå fanns förlägenheten där inför den samling av åldrade arbetare och kulturkoftor som lyssnade. Min förlägenhet var inte mindre när jag köpte författarens, på min uppmaning, signerade läseexemplar. Han satt i den fåtölj som erbjudits honom, av nedsjunken typ, och avståndet till mitt ansikte blev besvärande långt. Jag såg mina ord komma ut helt fel i ett sirligt och smakfullt typsnitt. Det är kanske så jag pratar, men jag ser det sällan så tydligt som då. Nästan så att jag ville hålla för munnen. Jag kunde ha sagt: ”Du är vacker. Du är min idol nu, men du borde ha varit det tidigare.” Men det gjorde jag inte.

Jag har längtat efter att Ann Heberlein ska kommentera Anna Odells iscensatta psykos. Nu gör hon det i Expressen – genom att säga att Anna Odell har gått för långt (det verkar i och för sig inte vara Heberleins egna ord så mycket som rubriksättarens, men artikeln är kritisk). Samtidigt som Ann Heberlein själv nyligen har återkommit från ett iscensatt försvinnande i och med publiceringen av den självbiografiska romanen Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.

”Propparna gick, kan man säga, och autopiloten slog på. Och den är iskallt rationell. Jag vet hur jag ska göra, jag lade ut villospår så att man inte skulle kunna hitta mig” förklarar hon i onsdagens SvD.

I samma artikel lyfter hon fram ännu ett skäl till problematiken inom dagens psykvård – dålig organisation – ett starkare skäl än det slentrianmässiga ”brist på resurser”.

”Jag kan ta mig själv som exempel. Det utreddes om jag skulle tvångsintas på S:t Lars i Lund. Det slutade med att man hänvisade mig till öppenvården, där jag fick en tid först om fem veckor. Så fungerar det alltså, ena ögonblicket överväger man tvångsintagning, andra ögonblicket erbjuder man mig fem veckor av ingenting.”  

Så väl jag känner igen det.

Konstfacks (institutionen för Konst) ledning offentliggör äntligen sitt försvarstal till Anna Odell och därmed framhåller de något av yttersta vikt. Anna Odells varande och görande – hur hon kastade sina skor och ytterkläder över Liljeholmsbron, blev räddad av intet ont anande förbipasserande, protesterade vilt mot polisens omhändertagande, slogs och spottades på S:t Görans psykakut, etc. – har blivit ett sant scenario för så många människor som inte var där.

Alla röster jag hör är ledningens. Det är kulturskribenter. Det är ledningen för Konstfack. Det är överläkare Eberhard. Det är enhetschef på S:t Görans sjukhus.

Var är den kränkta vårdpersonalen? Var är de förbipasseranden vid Liljeholmsbron? Var är de andra intagna på S:t Görans som ska ha skrämts och kränkts av Anna Odells aggressivitet? Berätta, will you? Berätta!