Postat i: Uncategorized
Konstfackstudenten Anna Odell spelade sammanbrott och psykos. S:t Görans psykakut gav henne ett högst verkligt mottagande med droger och spännbälte. Få försvarar henne och de som gör det är, inte helt överraskande, kollegor i konsten.
”Anna Odell didn’t do it for nothing” skriver Joanna Rytel.
Det tvivlar jag inte på. Jag tror också att hennes uppsåt är seriöst. Det hon har utsatt sig för är knappast en lek, särskilt inte reaktionerna efteråt. Kanske har hon också haft kontakt med psykvården tidigare – utanför sin roll som konstnär. Kanske finns idealism. Kanske finns en stark vilja till förändring av ett system som minst sagt knakar i fogarna.
Samtidigt är det svårt att komma ifrån det provocerande i spelandet, distansen i att efteråt kunna blinka och säga att det var på låtsas. Det blir ofrånkomligt tolkat som: ”Gick ni på den lätta?” och konstnären som arrogant übermensch. Att överläkare David Eberhard reagerar med stor ilska är inte konstigt. Hela hans yrkesliv och identitet ifrågasätts. Och att påpeka faktumet att våra skattepengar har finansierat konstelevens bluff är retorik 1A.
Säg ”den svenska psykvården” till mig och jag kommer att knyta nävarna. Inte för att den i sig är omänsklig eller grym, utan för att jag har så mycket att berätta. Hur jag under flera år levde i ett förhållande med en man som jag delade säng med både på slutenvården och i min lägenhet. Ibland var han tvångsdrogad bortom sans i medicinskt syfte, ibland önskade jag att jag kunde tvångsdroga honom när vansinnet och aggressionerna var som värst.
Vid ett tillfälle örfilade jag honom när han demonstrativt började klättra på räcket till Liljeholmsbron – samma bro där Anna Odell blev ”räddad” och hämtad av polisen. För min partner var det inte heller allvar den gången, men det blev det sen, fast vid Västerbron. Då var det ingen som kom till undsättning. Därmed förlorade jag en portal till det där. Det vill säga det som är bortom, utöver – som inte är. Det som konsten uppnår när den är bra. Jag älskade honom väldigt mycket.
Att förklara upprörda reaktioner med att ”folk” blir upprörda över att inte veta var de har konsten och inte kan förhålla sig till om det är på riktigt eller på låtsas är väl enkelt. Det finns definitivt det som är mer på riktigt än annat – all postmodern teoribildning och alla diskussioner om autenticitet till trots. Det finns det som är att våga och det finns det som är poser. Det finns det som är både och. Var Anna Odell landar kan jag inte veta. Men hon är knappast den enda rösten.
Läs vad Ann Heberlein säger. Det är riktigt, riktigt jävla riktigt. Läs, läs, läs!
3 kommentarer än så länge
Lämna en kommentar
Ja, det är verkligen otroligt illa. Man får uppenbarligen misshandla människor för konstens skull. Var är rättssäkerheten för polisen, vårdpersonalen, för hennes medpatienter som måste utstå dessa lögner. Det finns ingen etik och moral för Konstfack, inte ens lagar eftersom ledningen påstår att de kollat upp det juridiska innan. Det låter obegripligt i mina öron.
Vad du fick kämpa för din kärlek, det måste göra väldigt ont att läsa om denna människas tilltag? Jag tar iallafall detta personligt eftersom jag vet hur vårdpersonal sliter och kämpar och hur mycket kompetens och kunnande, tålamod och vilja det finns bland personalen. Det kommer att finnas som ett obehag hos många svenskar länge detta, tror jag!
Må gott nu!
Kommentar av Vaileth januari 30, 2009 @ 6:23 e mHej Vaileth,
tack för ditt inlägg, men jag håller inte med dig. Däremot försöker jag problematisera.
Nog känner jag smärta av att läsa om Anna Odells tilltag – som du kallar det – men mest av frustration över mina upplevelser med psykvården. Därmed inte sagt att det inte finns intelligent personal med gott uppsåt som sliter.
Kunnigheten är däremot i högsta grad beroende av vilken teoribildning som gäller – en teoribildning som inte är parallell med hur många som botas eller hjälps till ett bättre liv. Tvärtom lämnas människor att dö i många fall. Det har jag bittert erfarit.
Aurora Larissa Felderman uttrycker det bra här:
Kommentar av monotropa januari 30, 2009 @ 11:10 e mhttp://newsmill.se/artikel/2009/01/29/eberhards-ord-ger-legitimitet-konstverket
[...] konst(närl)iga installationen hade jag inte tänkt skriva om alls, men då jag läste “I väntrummet” i morse började jag fundera på om det rent av var så, att den konstiga eleven från psykfack [...]
Pingback av Kalmar ligger inte i Egypten. « Philosophus Autodidactus januari 31, 2009 @ 11:26 f m