Monotropa

Konstfackstudenten Anna Odell spelade sammanbrott och psykos. S:t Görans psykakut gav henne ett högst verkligt mottagande med droger och spännbälte. Få försvarar henne och de som gör det är, inte helt överraskande, kollegor i konsten.

”Anna Odell didn’t do it for nothing” skriver Joanna Rytel.

Det tvivlar jag inte på. Jag tror också att hennes uppsåt är seriöst. Det hon har utsatt sig för är knappast en lek, särskilt inte reaktionerna efteråt. Kanske har hon också haft kontakt med psykvården tidigare – utanför sin roll som konstnär. Kanske finns idealism. Kanske finns en stark vilja till förändring av ett system som minst sagt knakar i fogarna.

Samtidigt är det svårt att komma ifrån det provocerande i spelandet, distansen i att efteråt kunna blinka och säga att det var på låtsas. Det blir ofrånkomligt tolkat som: ”Gick ni på den lätta?” och konstnären som arrogant übermensch. Att överläkare David Eberhard reagerar med stor ilska är inte konstigt. Hela hans yrkesliv och identitet ifrågasätts. Och att påpeka faktumet att våra skattepengar har finansierat konstelevens bluff är retorik 1A.

Säg ”den svenska psykvården” till mig och jag kommer att knyta nävarna. Inte för att den i sig är omänsklig eller grym, utan för att jag har så mycket att berätta. Hur jag under flera år levde i ett förhållande med en man som jag delade säng med både på slutenvården och i min lägenhet. Ibland var han tvångsdrogad bortom sans i medicinskt syfte, ibland önskade jag att jag kunde tvångsdroga honom när vansinnet och aggressionerna var som värst.

Vid ett tillfälle örfilade jag honom när han demonstrativt började klättra på räcket till Liljeholmsbron – samma bro där Anna Odell blev ”räddad” och hämtad av polisen. För min partner var det inte heller allvar den gången, men det blev det sen, fast vid Västerbron. Då var det ingen som kom till undsättning. Därmed förlorade jag en portal till det där. Det vill säga det som är bortom, utöver – som inte är. Det som konsten uppnår när den är bra. Jag älskade honom väldigt mycket.

Att förklara upprörda reaktioner med att ”folk” blir upprörda över att inte veta var de har konsten och inte kan förhålla sig till om det är på riktigt eller på låtsas är väl enkelt. Det finns definitivt det som är mer på riktigt än annat – all postmodern teoribildning och alla diskussioner om autenticitet till trots. Det finns det som är att våga och det finns det som är poser. Det finns det som är både och. Var Anna Odell landar kan jag inte veta. Men hon är knappast den enda rösten.

Läs vad Ann Heberlein säger. Det är riktigt, riktigt jävla riktigt. Läs, läs, läs!

Överst till vänster: Louis XIV:s svärd, silkesstrumpor och skor. Kungen ska ha dikterat förbud mot användning av högklackat, och i synnerhet rödklackat, hos andra än högadel.

Följande: Skor från Christian Louboutin i prisklassen 5000 SEK och uppåt. Kännetecknas av röd klack. Copycats göres icke besvär – monsieur Louboutin har patent på den röda klacken sedan första januari 2008.

Finns att beställa här och här.

Vid fortsatt intresse, se även: Porträtt av Karl IX (Gripsholms slott), Karl Bielke av J.H Elbfas 1623, Karl X Gustaf (Adelsö kyrka), Karl XI till häst, etc.

Catfight mellan Frankrikes första dam Carla Bruni och justitieministern Rachida Dati?

Sexiga och vackra kvinnor – en påfågelsprakande minoritet bland luggslitna pingvinhannar i maktens rum (ursäkta de taffligt sociobiologiska metaforerna). Pressen gnuggar händer.

”Du skulle bra gärna vilja inta den här – inte sant?” påstås Bruni ha sagt till Dati framför dubbelsängen i Palais de l’Élysée.

Jag har svårt att se det åtråvärda i att dela säng med monsieur Sarkozy, men han ska tydligen vara väldigt rolig, enligt Bruni.

Intressant hur den franska politikens kvinnor är, och närmast bör vara, så påfallande raffiga. I Sverige utmärker sig helylle Filippa Reinfeldt som den mesta fashionistan. En kvinna i stilettklackar och högt slitsade klänningar, som Rachida Dati, skulle vara en alltför stor provokation mot naturlighetsvurmande svensk politik.

Dati undslipper så klart inte kritik för klädval och privatliv – även i Frankrike. Hennes snara återkomst till politiken efter dottern Zohras födelse har väckt ont blod. Fem dagar efter en förlossning med kejsarsnitt klev Dati in på stilettklackar till årets första regeringssammanträde.

Det har sagts många gånger förr, men jag måste ändå ta upp stilettklackens funktion som både handikappande och ett potentiellt mordvapen. Eller som Vice skriver i en av många DO’s and DON’Ts:

”It’s not cool to admit this but the reason boys like girls in high heels is the pain and suffering stilettos bring. If you’re not feeling up for that, we’d honestly rather just see you in Chuks or flats. Compromising with comfy, chunky heels is like wearing a ball gag with a breathing hole.”

Fler kvinnor:

Den fula skönheten handlar givetvis inte om fula personer. Snarare riktigt snygga och karismatiska artister/aristokrater som kan uppfattas som fula, på grund av en skevhet i den snygga regelbundenheten.

Ibland med medvetna attribut – som den vansinnigt stiliga stumfilmsstjärnan Harold Lloyd, som byggde sin karriär på groteska glasögon och slapstick. Ibland med medfödda defekter. Små defekter, bör tilläggas. De små defekterna höjer skönheten och ger den ett oroligt moment, ofta omnämnt som sexighet.

Varsågod, the male version:

…

Sov gott.