Monotropa

Big business och arbetsdjuren går in i nöjesindustrin. Neokolonialism - bara av ondo?

Det var en gång en restaurang. Det gick inte så bra.

Inte så att det inte har kommit nog så raggiga katter från flera av Ondit-skribenternas pennor. Ändå – namnkunniga provokatörer som Cavefors och Teratologen är i det här sammanhanget de etablerade som höjer statusen för dem som är up and coming – or maybe not so coming. Nämnda herrar är knappast antologins enda litterära (halv)kändisar, men kanske de mest kända, och namnet, namnet lockar! Oavsett finkulturens nuvarande förbud mot biografisk läsning. Flertalet medverkande är dessutom väl invigda i kulturredaktionernas och de akademiska institutionernas aristokrati.

Därmed inte sagt att texten inte kan tala på egen hand. Bo Cavefors bidrag ”Död mans hand”, tillexempel, är en ganska tunggrodd och groteskt namndroppande exposé över kanoniska – inte enbart i kyrklig mening – män och deras relation till självmordet. Briljant, enligt Svd:s Fabian Kastner. Ganska tråkigt, enligt mig.

Teratologen skriver underhållande om battlande krönikörer från tidigt 1600-tal som exempel på hur den europeiska kyrkans fördömande av självmord pågick långt efter renässansen, även om man då ”anar att en friare och manligare (sic) syn på liv och död gjorde sig gällande efter sekler av hyckleri, smusslande och förtigande”.

För att fortsätta kattsymboliken, eller snarare kattleken – jag vill ju gärna förstöra det givet meningsbärande – så måste jag säga att jag är mycket stolt över att ha släppt in en raggig strykarkatt bland hermelinerna i Ondit, där smutsen analyseras och estetiseras utan att någon vill få den på tassarna. Vill man vara drastisk, och det vill jag gärna, kan man ju också säga att jag knullade mig till det, men, det var och andra sidan odelat trevligt.

Jag behöver få det sagt nu när de förklenande omdömena har bytts mot kompakt tystnad.