Monotropa

Jag har börjat skriva sämre på min blogg sedan jag började på skrivarkurs igen. Åtminstone rent litterärt. Mer putslustigheter, mindre engagemang, få inlägg, fler youtube-klipp. Förhoppningsvis beror detta helt på att jag lägger mer energi på texter vid sidan av. F ö r h o p p n i n g s v i s.

Så, nationalmonument. Nu, lite mer serious business till svårmodet – Vesa-Matti Loiri tolkar nationalskalden Eino Leino, här med inte helt förfinad översättning, men ändå, översättning:

Vesa-Matti Loiri av dags dato och han ser ut som jag, plus trettio år med skägg och fetma:

Slusken och losern i ringbrynja är en folkkär karaktär, en slags vidareutvecklad och moderniserad clown och trickster som trots sina tillkortakommanden vinner vackra damers hjärtan (underliv) och besegrar överciviliserade fjollor och auktoriteter.

Finlands nationella antihjälte heter Uuno Turhapuro, en slags übergrotesk Åsa-Nisse, spelad av Vesa-Matti Loiri. (Loiri är även musiker och hans tolkningar av poeten Eino Leino är för mig, förutom Uuno Turhapuro, essensen av det finska som är mer än halva mitt ursprung, men ändå avlägset och exotiskt – mycket för att jag inte behärskar språket.)

”Finska män? De sitter fortfarande på arslet och fiser och förväntar sig uppassning och vackra kvinnor.” För att citera min mamma.

Visst, Uuno. Samtidigt är den finske slusken ganska befriande i sin ocensurerade galenskap.  Åsa-Nisse och Klabbarparn, eller Ronny och Ragge för den delen, framstår som rosenkindade körgossar. Kanske är det därför Gösta Ekmans Papphammar är, eller har varit, mer av nationell antihjälte i Sverige.

Här är Uuno i sitt esse (den svenska textningen förhöjer komiken avsevärt):

Även skottarna har en nationalslusk  – Rab C Nesbitt. I första delen av tv-serien med samma namn gör Nesbitt entré i ett gravschakt där han har ramlat ner på fyllan. Med spott, svordomar och obefintlig ånger avbryts en pågående ceremoni av uppvaknandet då Rab får kistan över sig.

Lite senare i serien gästspelar David Tennant, mer känd som den tionde Doctor Who, som transsexuell förförerska. Stor förvirring utbreder sig i slusk-land (tyvärr utan textning, bred Glasgow dialekt är ungefär lika svår att förstå som finska):

Pikant, inte sant? Men fortfarande inget större mumbo jumbo med väl förankrade och trygga karaktärer.

John Waters går, som alltid, ett steg längre.  I magstarka Polyester från 1981 förenas transan och slusken slutgiltigt med roller så förvridna att skrattet kanske fastnar i halsen:

Länge har jag gått ovetandes om att min kompis SvintoSara är en spelmakare av klass. Det kan inte längre passera obemärkt.

Först var det SNACK och BIBELN, nu kommer CHARADER – spelet som är precis vad det låter som, men ett steg längre – försök till exempel att gestalta Paris Hilton som ilsket bränner ner en igloo eller en zombie som dansar ballongdansen – både Kul och Konst i en sån här fin ask:

Finns snart att köpa på Åhléns, Designtorget och i diverse bokhandlar.

Hello there! I’m a mix of Victoria Silvstedt as a Barbiedoll and Mamie van Doren soon turning 80. I ain’t gonna show you my boobs. Sucker.

Hur kommer vi, vårt medvetande, förändras med detta nya internet som har förfört en hel generation med sina meningslösheter, så att till och med helt förnuftiga människor erkänner att när de väl blivit fast har de svårt att sluta, och de kan upptäcka att hela dagen gått åt till att blogga och blugga och så vidare.

Äldre generationers klokskap är sällan den mest kreativa.

Vissa röster och företeelser får mig att spinna. Ett pirr strömmar ner genom lederna och gör mina fingrar så avslappnade att jag knappt kan hålla i en penna. Ett otroligt välbefinnande. Sensuellt, kanske, men inte sexuellt.

Spinnandet kräver inget större raffinemang för att utlösas. Bäst funkar det med en kvinnoröst – gärna med brytning, helst östeuropeisk - som välvilligt förklarar hur jag ska göra något, eller visar något som är ”bra” för mig.

Jag borde vara ett lätt byte vid sminkdiskar och liknande, men faktum är att det är ytterst få som klarar den hårfina gränsen mellan mild och sliskig. Mitt spinnande behöver en röst med rätt ton. Vilken ton det är kan jag inte riktigt definiera, annat än att det ofta ingår en brytning på något slaviskt språk. Finsk brytning funkar också, men då krävs ett djupare röstläge.

Min hypnotisering gör mig något mer benägen att köpa saker, men oftast leder den till att jag drogat håller mig kvar och låter kvinnan/försäljaren berätta så mycket som möjligt, tills jag känner att jag måste avsluta innan det blir  f e l  och lämnar stället med ett tack och ett löfte om återkomst jag oftast inte håller.

Bäst funkar det förstås med inspelade tutorials så att jag slipper känna mig socialt pressad att agera. Det är förklaringen till att jag, i nedre tonåren, satt klistrad framför exempelvis ”Mias nagelskola” på tv-shop (det var b a r a Mias lågbudget-inslag som funkade, fanns ju annars en massa annat sminkrelaterat i tv-shoppen, exempelvis Margareta Krook: ”Apropå MURKLOR, hur mår din fru? Hon hade INTE använt BODY D-LIGHT”).

YouTube har öppnat upp nya vägar till att medvetet framkalla spinnande, framförallt genom fenomenet Michelle Phan, a.k.a Ricebunny:

Hennes virtuosa makeup tutorials funkar för mig som en oxytocindrog (helt utan slavisk brytning). Tyvärr håller det inte i sig så länge eftersom jag blir störd av den oftast jobbiga och smöriga musiken i bakgrunden.

Uppenbarligen är det långt ifrån bara jag som låter mig förhäxas av Michelle Phan. Hennes guide till Lady Gaga’s look i ”Poker Face” har i nuläget över 8 miljoner visningar.

I en artikel i S:t Petersburg Times berättar Phan hjärteknipande anekdoter från sin fattiga uppväxt – hur hon som femåring gick på maskerad med en egentillverkad mask, ett lejonansikte målat med läppstift på en papptallrik. De andra flickorna, i sina dyra prinsessklänningar, skrattade rått den gången, men skrattar bäst som skrattar sist, för nu tjänar den 22-åriga Michelle Phan mycket bra genom att göra reklam för diverse kosmetika och lovorden över hennes skönhet, charm och ”soothing voice” haglar på YouTube.

Michelle Phan är så stor att hon blir parodierad, mest framgångsrikt i Cheap Prostitute Look, som, förutom sitt queer-värde, giftdrypande spelar på Phans återkommande förtjusning i blonda peruker och att sminka sitt docksöta asiatiska ansikte mer kaukasiskt. Phan är storsint nog att hylla parodin på sin blogg.

Phan bor i Tampa och har nyligen avslutat en treårig utbildning på Ringling College of Art and Design i närliggande Sarasota. Det gör mig extra uppspelt eftersom jag jobbade som au-pair i Sarasota som sjuttonåring och är väl bekant med området – gated communities, malls, obefintliga möljligheter att röra sig till fots annat än på en treadmill, områden med brutal segregation, men också fantastiska stränder och rikt djurliv.

Som kuriositet kan nämnas att Ringlings var en förmögen och skandalomsusad cirkusfamilj, med tillhörande freakshow och allt, som sedemera samlade konst – nu samlat i det enorma Ringling Museum of Art, ett rosa palats i Floridas sumpskog. Familjen Ringlings bostad är för övrigt det fantasieggande residens där Finnegan (Ethan Hawke) först möter Estella (Gwyneth Paltrow) i Great Expectations – den kanske mest sexualiserade versionen av Dickens roman. Inspelningarna hade precis påbörjats när jag var där, men det, och hundra andra saker, är en annan historia.

Nu blir det ett ode igen och denna gång HELT utan ironi. Kanske var John Holm 70-talets Håkan Hellström, även om namnet nu skuggas av John Holmes – ej att förväxla.

Den här sortens lågmälda oproffsighet finns inte längre utanför öppna kanalen, vilket är synd:

Vad är detta om inte en cockfight i svensk television på 70-talet?

Författaren Per Hagman är, sitt sprödblonda utseende till trots, ganska osvensk i sin vurm för urbant nattliv, pseudo-poetisk narcissism, artificiell skönhet och franska rivieran.

I slutet av 90-talet skrev Hagman en, av allt att döma, ofrivillig parodi på sig själv och sina tidigare alster i form av följetongen ”Minnen av Blenda – en försenad men uppriktig kondoleans” som publicerades i tidningen Darling.

Hagmans novell, där ett manligt berättarjag rör sig genom Stockholmsnatten och minns den ”svårt blonda” Blenda – ”så nära en playboyplaymates persikoretuscherade kropp man kan komma”, är påfallande misogyn med tanke på Darlings popfeministiska prägel.

Jo, man  f å r  dyrka blonda pinuppor även i Sverige. Faktum är att  m a n  hela tiden gör det, men samtidigt förväntas avfärda deras o n a t u r l i g a  uppenbarelser.

Givetvis har Hagmans Blenda inte bara en vacker kropp, utan också en sargad själ, färgad av en torftig uppväxt i en småstad och en kraftigt alkoholiserad mamma – så klichéartat skildrad att berättarjaget måste ursäkta sig och avsäga sig vidare beskrivningar för att ”inte göra mer socialpornografi än nödvändigt”.

I ett stycke heter Blenda plötsligt Bianca, vilket jag gissar var hennes namn i någon betaversion. Samtidigt pekar det grava korrekturfelet på hur utbytbar schablonen ”Blenda” är.

När Blenda oförställt och storögt hävdar att hon ”så himla gärna skulle vilja vara modell” eller att hon, efter att ha blivit än mer tilltygad av livet, önskar att hon vore en domherre (fågeln) eftersom ”den är så vacker och så…cool och så…liksom skogens stjärna!” rörs berättarjagets hjärta i djupet. Han blir kär. 

Men, som det heter – all beauty must die.

Berättarjaget låter oss förstå – med tårdränkt ansikte inför utsikten av en förfulad och feministisk Barbie –  att skulden till Blendas död inte främst ligger hos hennes muskulöse latinopimp Frank, utan hos de avundsjuka kvinnor av fin familj som alltid kommer att vara undersköna fattigflickors värsta fiender.

Blenda må vara fattig, men vulgär är hon inte, mer än att hon av nöd tvingas till trashiga jobb som kokosbolls-flicka. Vulgariteten är det fack där bittra kvinnor och pilska pojkar placerar henne.

”Minnen av Blenda” är en flugskit i jämförelse med ”Blonde”, Joyce Carol Oates fiktiva biografi över Marilyn Monroe. Då inte enbart för att Hagmans berättelse är en novell och Oates’ en roman på över 800 sidor. Ändå är tematiken densamma – den arkaiska berättelsen om tiggarflickan/prinsessan och skönhetens destruktivitet.

Det till trots har ni nu möjligheten att läsa ”Minnen av Blenda” och bilda en egen uppfattning om ett tidsdokument över det sena 90-talet:

Del 1, del 2, del 3, del 4, del 5. Enjoy! Själv kräks jag litegrann.

Först var det Cecilia Gyllenhammar och Jessica Zandén, sen Anna Anka. Schablonen Den Svenske Mannen har fått alldeles för mycket stryk. Själv avgudar jag Den Svenske Mannens förmåga att inte absolut behöva rätta till pungen framför en okänd kvinna, stolt bära sitt barn i en Babybjörn, dansa orytmiskt och göra sin nördighet söt och sexig.

För att exemplifiera följer här några klipp med svenska manliga pophjältar. (Nästan) bara i Sverige, gott folk. Det skriver jag med stolthet i hjärtat. Utan ironi.

Ingen Håkan Hellström, dock. Istället tänker jag på en Rocky-serie, då Rocky säger ungefär såhär: ”Håkan säger att han inte längre tänder på snygga tjejer och föredrar tjocka och halta. Bara tjejer kan gå på den ljugan.”